Om jag skriver dej ett brev, läser du det då??
Om jag ringer en signal, lyssnar du då??
Om jag sitter framför dej, ser du mej då??
Om jag rör dej, känner du mej då??
Jag försöker kämpa och ta mej framåt men du stoppar mej, bit för bit bryts jag ner tills det inte finns något kvar, jag gråter, jag slår, jag klamrar mej fast vid det lilla självförtroende jag har kvar.
Jag hade bestämt mej att fullfölja det jag börjat med men nu vet jag inte hur jag ska orka fortsätta.

Jag vill inte se, jag vill inte höra, jag vill klara mej själv, göra mej stark igen.

Att gå skilda vägar är nog bland det svåraste i livet, saknaden efter den andre kan göra fruktansvärt ont. Hjärtat som fylls av sorg och klumpen i bröstet, man vill skrika ut den frustration som sliter o pulserar i en, tårarna som bränner bakom ögonlocken och som bara vill forsa fram och få utlopp för det man känner i den mest plågsamma stunden.
Jag vill inte se och jag vill inte höra!!!  För det gör så ont och tvivlet kommer krypande....visst gör man fel, ja nästan jämt men ingen är ju felfri, man är ju två i ett förhållande även om man kanske en del gånger känner sej väldigt ensam.
Kanske var det inte så jag menade när jag gick, kanske var det för att få en reaktion, uppmärksamhet, att tala om :-" Hallå, se mej!!!" -"Gör nåt"!!!!  -"Säg nåt"!!!  Vad som helst, tig inte still och vänd inte om o gå!!!

Men nu är det för sent, första steget bort är redan taget, vi må sörja en tid och hoppas på att såren läks.....