Ensam i tankar....

Jag älskar dessa morgnar som jag får ha för mig själv och kunna njuta av ensamheten, det är så skönt att få sitta med sina tankar över en kopp kaffe innan det är dags för huset att vakna.

Kan rent av känna mig lyxig i dom små stunderna.

Ska snart ta Laban & Max på en morgonpromenad, för att efter det besöka duschen innan den första vovven kommer. M ska jobba hela dagen ev. ett avbryt för några timmar under dan för att sen jobba hela kvällen också, så Robban och jag blir själva med alla hundar. Kan vara skönt med en sån kväll också känner jag.

Chattade med en kompis igår och han ville/tyckte att jag skulle följa med på klassfesten som ska hållas i K-na den 12 Mars, men se det gick ju inte eftersom jag just den kvällen redan lovat bort mig som barnvakt och det gör ingenting att man missar det, för jag är hellre tillsammans med lilla Vidar och njuter av hans sällskap istället. Även om det hade kunnat vara roligt att få träffa dom efter så här många år. Men det blir väl fler tillfällen.
Och dom som man hade velat se igen, hade väl ändå inte kommit...såå...


Har redan hunnit hälla i mig en massa kaffe, var uppe och studsade vid sex , som vanligt, det går ju inte att sova länge. Man förlorar så mycket viktig tid  då tycker jag. Har bestämt mig för att göra dagen till en bra dag och försöka njuta av den så mycket jag kan.
Igår gjorde jag misstaget att gå o vila mig ett par timmar mitt på dagen och det är värdelöst att göra så, även om man för stunden kanske behöver det.

Tänkte försöka att uppdatera trimbloggen med lite foton idag också, vi får se vad som hinns med, inte lätt när man själv ska ta hand om alla hundar, bara rasta alla, även om det blir korta rundor så tar det ju minst en timme varje gång och det är svårt att göra nånting emellan eftersom man då blir avbruten hela tiden och den gamla tiken här måste ju ut många gånger om dagen för att klara sig. Men,men det går ju, fast ibland blir jag väldans "mätt" på hundar.

Starta med lögner....

Att börja ett nytt förhållande med en lögn, kan inte annat än att bli fruktansvärt fel!!! Det skulle inte vara hälften så frustrerande om sanningen kom fram ifrån början. Då kanske det hade gått att hantera och t.om. acceptera, resonerat annorlunda. Men får man inte den chansen, då är det svårt att komma ikapp senare när det väl kryper fram, dessutom så kan jag vara ganska känslig i såna frågor, något finns lagrat hos mig då jag bara VET!!!  Och det tycker jag själv inte riktigt om eftersom jag vet att den känslan aldrig har svikit mig.

Så snälla , svara mig Varför???

Jag bryr mig egentligen inte något vidare så utan det är mer en principsak att ska man leva ihop så ska man väl åtminstone kunna vara ärliga mot varandra, eller?? Så fel kan inte ens jag ha...  Tror inte att det finns någon mer som skulle tycka det hade varit speciellt bekvämt i ett lögn-förhållande.

Jag tycker det är egoistisk och helt fel att hålla kvar en annan människa för att man själv inte kan hantera sanningen. Då är det bättre att ha så pass mycket råg och stolthet att låta den andre få chansen att bli lycklig på annat håll.
Svälja sin förtret och gå vidare i livet, synnerhet när man börjar komma upp i åldern, så ska ju inte detta vara ett hinder, om man tänker efter...eller kan jag ha fel ?? Ja, jag vet inte men jag tycker inte det ialla fall.

Är det för att man har svårt att leva ensam?? Grundar det sig i egoism, för att kanske bara en har kärlek kvar, eller tror sig älska...??
Ja, kärleken är svår att hantera, hur vet man t.ex. att det är just "den" personen man älskar.  Rannsaka dig själv och tänk efter, hur många människor har du sagt att du "älskar"?? 

Det är såå lätt att såra och svika, men satans så svårt att reparera skadan, ett varigt sår tar tid att läka om DET någonsin blir läkt. Och egentligen, vad ÄR vitsen med att göra den andre ledsen med hårda elaka ord om man nu i samma andetag säger att man älskar personen i fråga??  Har lite svårt att förstå... Är det för att man ska dämpa sitt egna tunga samvete eller??

Många frågor finns det, men ack så dåligt med svar. Jaja,nog om detta....


Har en liten gosse som klättar på mig och pockar på att få komma upp i knäet, tittar på mig med sina stora bruna bedjande ögon.... den lille plutten blir allt mer & mer krävande, kan snart inte lämna Maxen  för en sekund. När han inte vet vart jag är och ibland inte kan/får vara med, så börjar det med ett skall för att senare övergå i ett djupt klagande ylande...  och det ylas kan jag tala om!!!
Om kvällarna då vi krypit ner i sängen så förvandlas han till ett monster om någon kommer och stör. Det morras och görs utfall och käftarna slår i denna lilla kropp. Så kaxig att hälften kunde vara nog. Vad det är för storlek skiter han fullständigt i, här kör vi racet, det får bära eller brista, verkar det som om han resonerar.

Det är ju tur att han är så liten och hanterbar, han är för underbar min lilla följeslagare. Lilla Maxentax....=))

Sitter i tankar...

Sitter med mina tankar och en kopp kaffe på morgonen...Tankarna idag, denna Onsdag kretsar mycket kring tillförlit.
Hur pass mycket kan man egentligen lita på andra människor, sin partner o dyl. utan att få allt kastat i ansiktet tillbaka??  Ja, dom är nog lätträknade!!
Själv har jag fortfarande inte träffat någon som jag skulle lita på så pass mycket... tja , kanske en då...och det är väl därför vi fortfarande är vänner kanske...  vad vet jag??

Besvikelser kan vara svåra att hantera många gånger, det gäller att man är stark och kan gå vidare och inte lockas med i något falskspel som så många gånger finns nära till hands.
Livet är ingen dans på rosor även om man ibland kan tycka att kärleken lyfter sig upp bland molnen och man inte tänker klart. Haha, ja tänk så blind den kan vara om man ska rannsaka riktigt ordentligt!!! Ja, herre gud, så patetiskt!!  Kan inte låta bli att le , när man tänker på en del saker som händer runt omkring en.

Man lockas lätt med och tror gott om människor, som sen kan visa sig inte var den person man trodde, utan någon helt annan. Men inget ont utan att det för något gott med sig (man måste alltid plocka fram det positiva) man ska inte se allt som ett nederlag utan se det som om man har  blivit en erfarenhet rikare!! Inte låta sig slås ner, säger som Uffe :- Man reser sig igen o igen o igen....  lilla Uffe, vad mycket han har med sig i bagaget!!


Nu ska ni inte tro att jag är ledsen och ligger hemma och gråter bara för att jag ar skrivit om detta även om jag vet att det är många som skulle tycka det hade varit kul att få gotta sig i andras olyckor, som jag VET smygläser min blogg.
Sorry, om jag nu gör er besvikna!!!

Nej,så är det inte utan detta är som sagt bara tankar omkring livet i allmänhet. Endast ett konstanterande att man ska inte lita och anförtro sig till vem som helst, inte ens den man lever ihop med eller har ett förhållande till eller vad det nu kan vara, utan behåll det mesta för dig själv så klarar du dig bäst.

Den sanna kärleken finner man hos sina barn och barnbarn, vilket är det största hos mig och kommer alltid att förbli, det är något som ingen kan ta ifrån en!!!

Ronneby nästa.......

Ikväll bär det av ner till lilla Ronneby och Vidar, förmodligen så sover gossen redan när mormor kommer. ´Morbröderna ska också följa med, här ska man åka ner för en dag eller två och hela fredagen går åt med att planera, dessutom är det ju inte så många mil vi pratar om. Haha...


Men det ska bli så roligt att få träffa lilla Vidde och hans föräldrar.

(Har stulit fotot av hans mor)  =))

Och galna Max tar vi med oss, usch vad jag kommer att få passa dessa två små....  Ha en skön helg för  det tänker jag ha.



Liten paus....

Har fått sätta mig ner en stund nu, lite kaffe & en gammal Lundell-låt som det endaste sällskapet...  skönt.
Känner mig ganska harmonisk för stunden trots allt som händer och sker runt omkring en hela tiden. Tulpanerna lyser gult i mitt kök & sträcker sig ur vasen så fint, orkidèerna blommar för fullt i fönsterna, tycker dom är så vackra och jag är så stolt över dom.
Känner mig nästan lite lyxig med att ha fått lite egentid....  visserligen har jag jobbat idag och sprungit ute med hundarna, fullt sjå att bara ha rastningen av dom fyra galningarna...den ene värre än den andre. Har fixat & städat av nedervåningen och ska snart gå upp & ta övervåningen för Hardy har käkat upp en liten hylla för mig där nu när han var tvungen att vistas där uppe. Dom brukar få vara där så länge jag har hundar här nere som ska tjusas till. Och några timmar bör dom ju klara i sällskap, men han tjurar ihop ibland och hämnas grundligt emellanåt.

Men det är inte värre än att man kan köpa en ny. Tänkte ta kort på mina blommor och lägga ut, naturligtvis så var ju batterierna urladdade i bägge kamerorna...så typiskt och när jag sprang upp nu för att leta rätt på laddaren för att fixa till dom, så fick jag rota lite i lådorna och då hittade jag ju alla grejor som jag ska ha på verandan ...hehe...solen lyser ju faktiskt mitt upp i blåsten så man blir ju lite inspirerad av att gå ut och ta tag i det.  Längtar till Våren då jag kan få komma ut och plantera ut blommor och göra fint i denna för närvarande tråkiga trädgård.  =))

Nähä, en kopp kaffe till innan det är dax att  gå upp och ta tag i att där uppe. Hoppas på att få en stund ikväll och kunna sätta mig med min nya blogg, tanken var att göra det igår men det vart aldrig något över till det.

Livets skiftningar kan ibland vara svåra att förstå och  få grepp om...  allt kan bara som genom ett vingslag förändras. Hur många gånger har man egentligen inte varit med om det??
Man tror att man känner någon fast , med facit i hand, så gör man inte det, finns alltid nya sidor som visas upp!! Konstigt ??!!

Eller är det bara en själv som upplever det så, tja, jag vet inte ?? Frågeteckena finns fortfarande kvar, svårt att få något svar. Men det är väl bara att flyta med, här i livets tvära kast & vändningar.

Det var en tanke som kom över mig idag.

Läste om stackars Lotta i Östran idag hur hon kämpar med att få barnomsorg till sin lille pojk på sina obekväma arbetstider, att det ska behöva vara så, hon har ju ett fast jobb som hon kanske ska behöva ge upp om inget görs. Alltså en stackars ensamstående mamma som kämpar varje dag för sina barn & som sköter sig och inte ligger samhället till last...  det är för djävligt rent ut sagt!!!  Jag hoppas verkligen att hon får den hjälp hon behöver nu efter lite uppmärksamhet i tidningen. Tycker så synd om henne... och vill ge henne en stor eloge för hennes tapperhet....

Heja Lotta!!!!