En liten dos av Vidar....

Tänk att ett litet barnbarn kan utföra små mirakel, med att bara finnas till och sprida sitt lilla leende till en (,kanske något ledsen,) mormor. Tänk äntligen kom jag ner till Ronneby i snöyran och fick träffa lilla Vidar. Även om den lille stackaren låg sjuk i maginfluensa så var allt så perfekt. Det var precis vad jag behövde. Jag har varit så upptagen av allt annat runt omkring mig nu på sista tiden att jag egentligen inte hunnit känna efter hur mycket jag saknat honom och hans föräldrar.
Hans små armar som sträckte sig mot mig när jag kom innaför dörren och hans små försök att göra sig hörd med ett typiskt "dah" kan ju få vilkens mormorshjärta som helst att smälta som smör i solsken. Känslan att få plocka upp honom i sin famn och hålla honom intill sig, att få ha han i sitt knä och bara känna hans lilla kropp och små fingrar gör för mig att alla bekymmer i hela världen försvinner.
Detta är verkligen belöningen för allt man har kämpat för i livet, han är livets efterrätt!!! Och den finaste jag någonsin kunnat få. Några timmar med honom gör att man åter igen orkar kämpa vidare.
Jag får väl inte glömma bort föräldrarna heller, det var helt underbart att se Jennie och Andreas igen. Jennie hon har dom rätta takterna i sig när det gäller att ha rollen som mamma, snabba reflexer när det stog som en kaskad ur munnen på den lille.Denna magsjuka får han ju till att kräkas med jämna mellanrum, stackars lilla Vidde!!! Men barn är fantastiska, trots att han var dålig så var han ändå pigg så i den bemärkelsen att han kunde leka lite emellanåt. Han la sitt puzzel med två bitar i vad som skulle bli en sköldpadda och när applåderna haglade så blev han ännu mer intresserad av att fortsätta.Han har ju blivit så pass stor nu att han själv kan klättra upp i soffan och sätta sig och där passade han på att klappa kuddarna en stund.
Lite musik med barnsånger, "imse vimse spindel" och "Litet hus vid skogens slut", satte Jennie på, men sjunga och dansa ville han inte. Han tyckte nog att mamma och mormor gjorde det bättre...hahaha.
Max blev "bäbis" på nytt också och skulle sitta i mitt knä tillsammans med Vidde, han för rolig den hunden och så fick det bli, man har ju två knä...hihi och han fann sig i sitt öde när det gungade fram och tillbaka i takt med musiken, han t.om. somnade. Upptäckte där med också att Max har stora tovor bakom öronen och alldeles för ovårdad under tassar och mage, så idag om jag hinner med ska han få ett spa....behövs om han ska vara fin till Jul.
Efter besöket  hos dottern så vart det bilkörning i nästan en och halvtimme på snöiga vägar, egentligen inget man ska ge sig ut i, där väntade Magnus med middagen och hade t.om gjort "kärleksmums" till kaffet efteråt också och som vanligt ett gäng ungar som gav en ett varmt mottagande när man väl kom innanför dörren.
Härligt, så jag orkade fortsätta med tvätten en stund till (man ser ju aldrig botten) innan vi satte oss en stund framför tv:n och "postkodsmiljonären".

Så Tack Vidde för att du gjorde min Lördag till den bästa i mitt liv nu läntar mormor till Julafton, då du kommer och jag får ge dig dina paket. Älskar dig så mitt sockergryn!!!