Han var en stjärna

Snart är det två år sen vi förlorade Lasse,min älskade bror, i en hjärtinfarkt,.På en natt förvandlades allt till ett helvete.

Han som alltid funnits där ,var plötsligt borta!!! Varför??? Den frågan dyker ständigt upp i mina tankar. Med honom försvann oxå den gemenskap med dom andra syskonen , ja allt förändrades den natten.

Min äldsta syster ringde klockan ett denna decembernatt och berättade för mej vad som hänt. Först blir man som bedövad, man kan inte ta det till sej på något sätt och sån gick jag nog omkring i flera dagar, sen kom förtvivlan o gråten, jag grät o grät som om tårarna aldrig kunde ta slut, jag försvann in i mej själv på något vis, kunde inte förmå mej att trösta mina barn som oxå sörjde, inte just då, jag hade fullt upp med att må så jäkla dåligt själv så jag hade inget begrepp om vad som hände runt omkring mej.

Det var fruktansvärt!!!

Sen var det dax för begravningen och det var nog då som en del av mej förstod att jag aldrig mer skulle få se honom , höra hans röst eller att han plötsligt skulle dyka upp som han så ofta gjorde. Det var alltid lika roligt o mysigt då han kom. Jag vet en gång då han dök upp bara helt apropå sådär och vi skulle ju såklart dricka kaffe men jag hade ingenting till precis, så jag satte fram mackor,kokte ägg och satte fram lite olika sillsorter som jag hade i kylskåpet, han blev så salig och tyckte det var så gott och vi hade en go stund för oss själva,han o jag o lilla mamma.

Redan som nyfödd var det han som tog hand om mej,skötte mej i vad det gällde att mata o byta blöjor och då var han själv inte så gammal, tretton år eller nåt...så han kom ju att bli hela min värld!! Plötsligt försvinner den trygga världen som genom ett trollslag har man förlorat ALLT!! Precis allt!!! Man undrar vad det är för mening med allt egentligen, ska vi leva o bara dö ifrån varandra ..vad går det ut på liksom???

När jag var sexton år och precis slutat nian så stack jag upp till Trollhättan och bodde hos Lasse och hans dåvarande familj... han hjälpte mej till jobb o boende, fanns där när jag behövde hjälp, han var min ängel som skyddade mej från allt ont.

Sedemera flyttade både han o jag ner hit igen, och det var väl bra , tänk om han bott kvar där uppe , då hade jag ju missat dom här stunderna som vi hade.

Tänker ofta på honom och kan inte låta bli att undra vad han skulle sagt o gjort t.ex. nu när mamma var tvungen att lämna huset och sätta sej på ett äldreboende. Jag tror att det skulle trasat sönder hans hjärta, liksom som det skär i mitt.

Lasse , varför lämnade du mej?? Jag vill ju ha dej kvar, du lovade att alltid finnas hos mej ju...jag vill bara gråta o skrika,banka o slå.....fattar du att jag klarar mej inte utan dej...hela mitt liv är ju åt helvete, det finns ju inget kvar..jag älskar dej så mycket..

Du är min stjärna som jag alltid beundrat och sett upp till..du har alltid varit den störste, min älskade bror.

När mamma fyllde sextio år så firade vi ju av henne med släkt o vänner i ditt hus som du då hade i Ronneby och vi åkte dit tillsammans med hundar o allt. Du hade klätt upp dej i kostym o slips och jag glömmer det aldrig, vad stolt jag var över dej, jag tyckte du var så snygg och såå cool o häftig. Och det bästa av allt, du var min bror!!!Ja, vad fin du är... mm det var en härlig tid.

Nä, nu kan jag inte sitta här o gråta längre ...men det var skönt att få ur sej lite....men mitt hjärta slutar aldrig att gråta..

Jag vill att du ska veta att det finns ingen som du och jag älskar dej så mycket, min älskade,älskade bror o ledstjärna.........