Nu är vi här igen....

Undrar om jag håller på att bli beroende av datan, tror nog att det är snudd på det....imorse fick jag sms redan klockan sex från Jenna ,hon behöver hjälp med Gere så han kommer ut,hon orkar inte, blir ju tungt för henne, stackaren..och det är klart att jag tar honom. Andreas måste ju iväg och fixa sin data som gått sönder. Bra, när man bor så nära varandra, känns gott för mej när jag kan underlätta för dom och vara till nytta.

Jag minns själv hur det var i slutet på graviditeterna,hur trött och otymplig man kände sej, som en elefant och det verkar som om man aldrig skulle få föda, det är det enda man går och väntar på.Och jag har ju ändå varit lyckligt lottad som inte gått upp så mycket.... 10-11 kg med pojkarna och Jennie ca 6kg.
Roberts var väl ändå den som jag upplevde som jobbigast, mådde illa fram till femte månaden och var skör och blödde duktigt vid ett tillfälle, trodde ju naturligtvis då att jag fått missfall men det visade sej att blodkärlen var sköra så det var därför, vilket jag aldrig hört talas om innan att det kunde bli så. Kanske för att man då blivit lite äldre antagligen. Men som sagt allt gick ju bra...som tur var!!
Så visst har lyckan varit med mej, alla fyra gångerna.
Ja, jag har fått fyra fina underverk som har kommit att betyda allt för mej ,dom har gett mej styrka och livsglädje, vilket dom naturligtvis fortfarande gör, det är underbart att få bli mamma och alla dom fina och roliga minnen man har av dom när dom var små... många goa skratt har man fått.
Tänk vad tomt och innehållslöst livet varit utan dom!!
Puss alla mina änglar!!!! Älskar er så gränslöst mycket!!!!!!