Tillbaka igen..........

Är ju så gott när man får en stund över så här, och man med gott samvete kan sätta sej framför sin data med alla tankar som nu just surrar omkring i huvudet. Mycket funderingar blir det om allt som ständigt händer runt omkring en.
Te.x. det som hände i lördags, att Jennie skulle bli så upprörd tyckte jag var tråkigt, vill ju att hon ska ta det lugnt nu innan förlossningen så hon är stark och klarar av att gå igenom den problemfritt. Den lilla stackaren, jag tyckte så synd om henne när hon kom upp rödgråten och såå besviken. Det är inte lätt när vi s.k vuxna människor beter oss dumt. Men sån´t är ju livet, fullt av besvikelser o svek, man är godtrogen och naiv många gånger. Men man får ju erfarenhet oxå och förhoppningsvis så lär man ju av sina misstag.
Men känner ett visst vemod över att vi människor inte kan lära oss nångång. Man mår ju inte bättre av att man är elak mot varandra, herre gud , vi lever en gång ,varför tas det inte tillvara då?? Vad hjälper det att stå o kasta ur sej saker, visst kan man bli lessen o besviken och frustationen kan bli enormt stor men det hjälper ju inget vidare utan både en själv och andra blir ju bara förstörda. Hur många gånger har man inte tigit still, för att man just inte vill såra personen ifråga för att sen bara sätta sej ner och gråta i det tysta. Jag har slutat räkna för längesen, alla dessa tusentals tårar som blivit fällda på grund av dumheter.
Man ska vara glad och tacksam för vad man har och vårda det ömt,för det är då man får som mest tillbaka. Kärlek kan man inte få för mycket av!