Jag och mitt.....

stressiga liv, nu som först har jag fått frukost klockan halv-elva och då har jag ändå varit uppe sen klockan sex. Jag fattar inte vad som händer här, i mitt röriga liv.
Och då jobbar jag ändå inte just nu, inte på det viset har ju bara mina kurser och planer för framtiden, men liksom inget mer så. Hur gjorde jag förr om åren då??, när jag hade tre små och en tonåring och jobbade heltid och hade hus och hundar och katter,gud vet allt, jag fattar inte hur man klarade av det?? Det kommer banne mej vara ett mysterium och på den tiden hann man också med att vara social och umgås med folk, vi hade ju hur mycket som helst hemma, det var ju alltid någon som var och hälsade på. Jag fattar det inte ,alltså.
Idag om man ska jämföra så tycker jag att jag hinner ingenting och får lite dåligt samvete när det gäller hundarna även om dom alltid kommer först, det är nog den enda biten som jag inte gör avkall på. Har man skaffat dom så ska man ta hand om dom också med allt var det innebär...så får det hända vad som.
Men som idag har jag ju inga små barn att ta hänsyn till, inget hus, bara en liten trea(även om det räcker gott) har ingen tid över att ha middagar eller partyn eller åka och hälsa på nån kompis....??
Hur kan det bli så då?? Ja, jag undrar om jag någonsin kommer att få nåt svar på det??!!

Men jag är nog en tidsoptimist, tror att jag hinner göra allt och sen när jag står där så räcker helt plötsligt inte tiden till. Allt tar ju faktiskt tid!!! Och ändå far jag ju runt som en skållad råtta ,vareviga dag...bara rusar på....och man har ju sprungit rakt in i den berömda väggen också, är ju därför som man sitter som man sitter.... men att man aldrig lär sej då?? Nja, nu ljög jag väl lite, lite har jag väl lärt mej, har så smått t.ex lärt mej säga "Nej" även om det gör ont i hjärteroten...många gånger. Enda gångerna som jag inte är uppe i varv är när jag är ute med hundarna, då faller liksom allt på plats och många funderingar och lösningar får jag då i dom ögonblicken. Tack gode gud för Laban o Aramis!! Annars hade jag nog inte varit så hel som jag ändå är nu.
Man är dum mot sej själv, när man håller på som jag gör egentligen, om man nu ska vara ärlig. Tråkigt men så är det....men det är ju skuldkänslorna som jagar en hela tiden, alla ska må så bra runt omkring en och man kämpar som en galning för att hitta utvägar och lösningar till allt.
Nähä, nu ska jag banne mej slänga på en balja kaffe till innan det är dags för att ta rundan med hundarna, blir lite tidigare idag eftersom jag ska ner till Karlskrona på ett studiebesök/möte för att planera in ett schema i December.

Hej o hå , vad klockan rusar iväg då.....