Minahundarochjag

Var så länge sen jag var inne här på bloggen att jag nästan glömt mitt lösenord....illa,illa.
Ja, så var då alla helger över och på ett sätt känns det väldigt skönt, men barnen har lov en vecka till...tack o lov.
Om man nu ska summera julhelgen så var den bra. Vi fick ju en hel del snö och det är ju alltid mys på julaftonskvällen. Vi var ju ett gäng här så det blev trångt med gran och julklappar.
Men vi åt och mådde gott och alla fick sina julklappar....och jag tror att dom var nöjda. Jag fick så fina tavlor på lille Vidar, så tårarna var ju inte långt borta, jag har aldrig fått något så fint i hela mitt liv. Jag har ännu inte bestämt mej vad jag ska hänga upp dom.

Nyår firade vi hos Jennie o Andreas och dom hade gjort så fin mat. Förrätten bestod av en räckcocktail med en dressingsås som var enormt god. Därefter vanskades det oxfilé som slog alla rekord. Och vid tolv så smälldes det raketer som sej bör.

Nyårsdagen började jag med att bli riktigt förkyld, med hosta och feber och den är så satans seg så jag ligger fortfarande i den men kanske inte lika dålig. Hostan har ju gett med sej lite men känner mej orkeslös och humöret är ju inte på topp precis. Hemmet rasar ihop eftersom jag inte orkar ta itu med det. Just nu så hade jag velat ha en liten piga som gått här och plockat och pysslat om mej lite. Man får ju aldrig vara sjuk när man är sjuk, utan man måste ju vissa saker ändå. Lite hjälp har jag fått med hundarna och tur det. Blir ju synd om dom oxå.

Jag känner mej så vilsen och ensam och vill bara gråta. Är så besviken både på mej själv och andra. Besviken på mej själv för att jag är för snäll eller svag, är kanske mer det rätta ordet. Att jag tillåter vissa saker och aldrig säger ifrån ordentligt, visst försöker jag och jag försöker verkligen vara konsekvent och sen vet jag inte riktigt vad som händer.
Jag ska nu försöka ta mej ur detta trasiga förhållande, som inte blir bättre p.g.a att han vill ju inte lyssna fullt ut och den där förbannade alkoholen som har kommit att bli min största rival.
Jag orkar inte slåss längre utan då är det bäst iaf för mej att få vara singel och slippa lägga den energi, som jag egentligen inte har, där. Jag måste ju få bli hel själv först.
Samtidigt gör det så fruktansvärt ont i mitt hjärta att det vill trasas sönder. F*n också!!!
Igår samlade jag mina sista krafter och sa att han fick hålla sej borta och jag kan ju tala om att det kändes när jag såg in i hans ögon och sa det. Det var inte långt borta att jag ångrade mej.
Men samtidigt kände jag att jag måste försöka fullfölja det jag påbörjat. Tala om att jag slits mellan pest och kolera!!!
Åh, jag är så j*kla dum!!!! Varför kan jag inte tänka ibland. Lyckas jag nu ta mej ur det här,så ska jag banne mej aldrig ge mej in i nåt igen!!! ALDRIG!!!
Är såå besviken på mej själv.... så ironiskt med att inleda det nya året så här.
Vad ska jag mer förlora?????