Lättlurad...

Trodde att jag var ganska pigg på morgonen men nu känner jag tröttheten göra sig påmind, förmodligen är det psykisk trötthet det handlar om.
Robert var dålig på morgonen och bara tanken på hur skolan ska reagera gör mig så jäkla utslagen!!!  Alltså jag har blivit allergisk mot allt vad skolor heter. Allvarligt!! Det har alltid varit en sån strid om en det ena o en det andra, att jag pallar inte så mycket mer.
Lärare och rektorer som tror sig veta så mycket om ens barn och som inte gör det. Som nu t.ex. med Robban, han är så förbannat skoltrött, med all rätt...var jag oxå i den åldern. Och det är inte det att han inte ska gå i skolan eller så, utan bara att dom drar ju på som om hela familjen hade varit kriminell. Sen kan rektorn i fråga sitta och uttala sig om Robban  som hon träffat i ca fem minuter. Eeeh, jag har väl åtminstone levt med honom i femton år och vet hur pojken fungerar. Hon sitter där på socialen och spelar stor, för dit har hon ju dragit ner oss till eftersom hon anser att det har varit stor frånvaro och man har ju skolplikt!! Gud bevars...   Ialla fall säger hon då...följande: -" Han sitter där och gömmer sig bakom sin lugg och är passiv".
Helt sjuk i huvudet...  dessförinnan så har jag då påpekat att Robert har svårt att tackla möten när det blir fler än typ två stycken. Tror f*n att han svarar tyst och tycker allt är jobbigt!!! 
Herregud, han blir ju osäker, för säger man ett ord fel så får dom ju ihop det precis som dom själva vill. Och jag kan också tillägga att när hon körde igång och blandade in soc, så var det knappt en vecka kvar till avslutningen. Jag vet att hon gjorde det för att jävlas helt enkelt. Visa sin position.

Och vad stor man är då om man är rektor på en liten sketen skola i en byhåla i Småland!!  Fjolla, säger jag bara.
Fast jag replikerade tillbaka ganska bra när hon uttalade sig så, så jag fick i alla fall tyst på henne...  jag kokade inombords kan jag tala om men behöll lugnet och visade inte med en nysning hur arg jag blev... vilken tur att man ibland kan ha is i magen. Och jag med mitt temprament också....haha...

I vilket fall som helst så berättade Robban i morse att han trivs inte i skolan och gudarna ska veta hur jag ska få honom till att bli motiverad... det är skitsvårt och ett stort problem. Det är inte roligt för någon när det blir så. Vi kämpar varje dag med problemet även om skolan inte tror på det. Detta eviga tjat och kasande med cykeln på bilen, man  kör varje morgon för att se till så han kommer dit. Men jag är ju inte mer en människa jag heller och blir naturligtvis trött både fysiskt o psykiskt med all press som sätts på en som mamma. För någon hjälp ifrån någon annan får man ju inte!! Man jobbar hela dagarna, kommer hem till sex om kvällarna, lagar mat och ska ta hand om hemmet, för rent o snyggt måste det ju oxå vara...annars får man ju höra det med.

Man har inget privatliv inga nöjen, förutom hundarna då som är mitt andningshål....om man nu kan kalla det nöjen... och lik förbannat räcker det inte till!!  Utan att man ska känna sig som en usel förälder när det blir att barnen blir skoltrötta. Den rektorn skulle fått vara med om hälften av vad jag gör och har gjort för mina barn, så hade hon f*n inte pallat en vecka!!!  Det är en sak som är säker!!
Men sitta och slå sig för bröstet och tala om vad andra ska göra , det går bra. Och ingen på mötena säger emot henne, förutom jag då...vilket kan vara ganska så frustrerande.
Nähä, nu har jag beklagat mig och det var skönt faktiskt...  nu ska jag samla ihop mina små frön och åka ner till byn och göra mina ärenden innan det är dags för jobb igen.

P o K