Funderar på ....

ibland , vad rörigt mitt liv är och har varit..ska det aldrig bli nån struktur i det.Man ska finnas på plats och finnas till för andra men jag då?? Ibland blir man bara för trött!!!
Nu har jag börjat på en kurs om ev kunna starta något eget med tanke på hur svårt det är att få jobb och då krävs det ju att man ska kunna vara närvarande oxå..alltid en fördel.
Men nu de sista veckorna så har jag helt enkelt inte orkat åka dit....p.g.a att jag alltid är så trött och mår skit emellanåt.
Nu har jag ju ändå tur mitt upp i allt att jag har en väldigt bra mentor ,kan man väl kalla henne för, som förstår mitt dilemma så vi ska väl komma fram till en lösning.
Min lilla mamma har fått flytta till ett äldreboende p.g.a att hon fått Demens och kommer ju inte ihåg nånting, ibland vet hon inte vad hon är eller vilka människorna är runt omkring henne, ringer ständigt och vill där ifrån men vad ska man göra??Vi är och hälsar på jämt tycker jag, nja nu har ju inte jag varit där på ett tag faktiskt , för jag har helt enkelt inte orkat har själv varit så sliten och balanserat på gränsen och jag måste ju hålla mej hel om jag ska orka hjälpa mina barn och ha ett någorlunda liv.
Alla dessa skuldkänslor man har för att hon ska behöva bo där,hon tycker ju såklart att vi har svikit henne och undrar ju ständigt varför hon inte kunde bo kvar i huset??!!!
Och på ett sätt håller jag med henne , VI har svikit henne, det var ju inte så här man ville att det skulle bli..sen kan jag inte låta bli att fråga mej själv om det hade varit annorlunda om min bror fortfarande hade levt, hur hade han agerat o tyckt?? Ja, det får man ju aldrig veta..Ibland känns allt så dystert och när man tänker tillbaka på hur det har varit , hur pigg mamma alltid var och hur hon fixade o donade med allt , alla små stunder vi haft tillsammans ..allt vi gjort, att hon alltid funnits där för oss..det gör så ONT att förlora henne på det här viset, det är ju inte min mamma längre, bit för bit plockas hon bort ifrån mej, det sliter och drar i mitt hjärta och ångesten slår sina klor i en.Jag känner mej så jäkla maktlös jag vill ju att hon skulle ha det så fint de sista åren. Inte att dom skulle vara fulla av ångest för henne, hon är värd nåt mycket bättre.
Men vad hjälper tårar?? Man gråter o gråter, känns som om man inte har några kvar och hela kroppen är utmattad av sorg.
Lilla mamma jag älskar dej så mycket och önskar så högt att jag hade haft en lösning på allt, om jag ändå haft nåt större så jag åtminstone hade kunnat ta hem dej till mej, saknar dej så.
Önskar att jag kunnat trolla......vad annorlunda allt skulle varit då....