Starta med lögner....

Att börja ett nytt förhållande med en lögn, kan inte annat än att bli fruktansvärt fel!!! Det skulle inte vara hälften så frustrerande om sanningen kom fram ifrån början. Då kanske det hade gått att hantera och t.om. acceptera, resonerat annorlunda. Men får man inte den chansen, då är det svårt att komma ikapp senare när det väl kryper fram, dessutom så kan jag vara ganska känslig i såna frågor, något finns lagrat hos mig då jag bara VET!!!  Och det tycker jag själv inte riktigt om eftersom jag vet att den känslan aldrig har svikit mig.

Så snälla , svara mig Varför???

Jag bryr mig egentligen inte något vidare så utan det är mer en principsak att ska man leva ihop så ska man väl åtminstone kunna vara ärliga mot varandra, eller?? Så fel kan inte ens jag ha...  Tror inte att det finns någon mer som skulle tycka det hade varit speciellt bekvämt i ett lögn-förhållande.

Jag tycker det är egoistisk och helt fel att hålla kvar en annan människa för att man själv inte kan hantera sanningen. Då är det bättre att ha så pass mycket råg och stolthet att låta den andre få chansen att bli lycklig på annat håll.
Svälja sin förtret och gå vidare i livet, synnerhet när man börjar komma upp i åldern, så ska ju inte detta vara ett hinder, om man tänker efter...eller kan jag ha fel ?? Ja, jag vet inte men jag tycker inte det ialla fall.

Är det för att man har svårt att leva ensam?? Grundar det sig i egoism, för att kanske bara en har kärlek kvar, eller tror sig älska...??
Ja, kärleken är svår att hantera, hur vet man t.ex. att det är just "den" personen man älskar.  Rannsaka dig själv och tänk efter, hur många människor har du sagt att du "älskar"?? 

Det är såå lätt att såra och svika, men satans så svårt att reparera skadan, ett varigt sår tar tid att läka om DET någonsin blir läkt. Och egentligen, vad ÄR vitsen med att göra den andre ledsen med hårda elaka ord om man nu i samma andetag säger att man älskar personen i fråga??  Har lite svårt att förstå... Är det för att man ska dämpa sitt egna tunga samvete eller??

Många frågor finns det, men ack så dåligt med svar. Jaja,nog om detta....


Har en liten gosse som klättar på mig och pockar på att få komma upp i knäet, tittar på mig med sina stora bruna bedjande ögon.... den lille plutten blir allt mer & mer krävande, kan snart inte lämna Maxen  för en sekund. När han inte vet vart jag är och ibland inte kan/får vara med, så börjar det med ett skall för att senare övergå i ett djupt klagande ylande...  och det ylas kan jag tala om!!!
Om kvällarna då vi krypit ner i sängen så förvandlas han till ett monster om någon kommer och stör. Det morras och görs utfall och käftarna slår i denna lilla kropp. Så kaxig att hälften kunde vara nog. Vad det är för storlek skiter han fullständigt i, här kör vi racet, det får bära eller brista, verkar det som om han resonerar.

Det är ju tur att han är så liten och hanterbar, han är för underbar min lilla följeslagare. Lilla Maxentax....=))