Att komma hem igen.......

Tack, gode Gud för att familjen Sandberg/Göransson kommit tillbaka till gamla Småland. Nu förstår man hur mycket man egentligen saknat dom...  det är så underbart att få ha dom nära, att bara kunna sticka in nosen ett par timmar och få se dom i synen och pussa på sitt lilla barnbarn, ja det kan ju knappast bli bättre ,va??
För mej är det helande, där finner jag mitt ro i deras lilla egna paradis.

Det går inte många dagar emellan innan man har en ursäkt att åka dit, alltid något som ska göras eller oj, något vi glömt...hahaha...  Ja det är verkligen värt sin vikt i guld att ha dom här igen.

Lilla Vidar som man kan följa i sin utveckling och det händer alltid någonting varje gång man träffar honom, nya ord, nya lekar...  man blir så lycklig av att bara få titta in i hans vackra ögon som plirar på en och ibland skymtar man ömheten i dom också när han är på det humöret. Ikväll satt vi på deras fina stora altan efter att ha avnjutit en riktigt god kvällsmat som bestod av kantarellstuvning på rostat bröd som Jennie egenhändigt hade varit ute och plockat i eftermiddags, då sitter den lille knodden och leker med sina stora legobitar i dess olika färger på altangolvet, pratar lite för sej själv när han radar upp dom så fint helt omedveten om att vi alla studerar honom i hans lek. Efter att ha ställt upp dom så fint så börjar han sätta ihop dom,en efter en och efter färgerna och mormor blir så stolt och kommenterar detta till Jenna. "Vi ska testa honom om han verkligen går efter färgerna", säger hon och springer efter fler och lägger ut, bara det att nu är dom i olika storlekar. Då tar gossen den första legobiten, sen går han efter storleksordningen när han sen sätter ihop dom, gissa om jag fick roligt.
Han är väldigt smart denna lilla goding. Det är just såna här små stunder och små vardagliga händelser som gör att man lever upp i den alltför tråkiga gråa vardagen, såna stunder bär man med sej hela livet och betyder så fruktansvärt mycket i ett mormorshjärta. Det är ingen som fattar hur mycket han betyder för mej, jag skulle verkligen kunna gå genom eld o vatten för den ungen.
Men tänk, jag har fått vara med hela tiden , från det han låg i magen på Jennie och den stora dagen då han kom till världen, så var det ju vi tre som han först fick höra och se. Sina föräldrar och så mormor, det blir starka band, kan jag tala om, så starka att dom aldrig kan brytas. Alla borde få uppleva samma sak, det är verkligen något speciellt.

Nu måste jag ordna med lite i några dagar men på Söndag ses vi igen och ska ut i skogen och plocka kantareller. Puss på dej mitt älskade barnbarn.