Minahundarochjag

Hon tyckte sej ha funnit lyckan i hans famn. Han ville tro att han funnit kärleken i hennes väsen. Det fanns en tid, så kort och intensiv med fullständig lycka och kärlek.
I takt med tiden grep en tärande tystnad sitt tag, han talar ett språk som hon inte förstår? Hon går på sin väg som han förvirrat inte hittar. Båda lika vilsna,båda lika oroliga själar som sökte och fann, hade den ett kort ögonblick, för att sen försvinna ut någonstans, omöjlig att finna den igen.


Ett ögonblick av lycka, ett ögonblick av kärlek........men den har dock funnits där, gett ömhet och glädje, trygghet och värme, nånting starkt som dom båda,delade och aldrig trodde skulle ta slut.
Då talades dom samma språk, då gick dom på samma väg, hand i hand med lyckan som en sköld.


Hon sitter tyst och gråter, han ser men blundar och går utan ett ord. Hon vill skrika, han vill vända, men ingen gör något.........