Vad är lycka ??

den frågan har jag ställt mej många gånger. Jag pratar om den "lycka" som så många tycks uppleva då dom träffar den "rätte"/"rätta". Hur många gånger har man inte trott att man funnit den, för att sen visa sej vara skitstövlar under ytan när man väl börjat skrapa lite på den.
Tänk, att så är det nästan jämt, varför inte visa sitt rätta jag och vara sej själv så man vet vad man får??!!! Är ju bara reklamationer hela tiden för f-n. Men det här var nog bland det sämsta kliv jag någonsin tagit verkar det som.
Det som jag upplever som värst är tystnaden och likgiltigheten. En passivitet som inte blir påverkad av någonting. Att inte bli uppskattad för den man är och det man gör, hur mycket man än försöker att vara alla till lags så är det ändå något "fel" som hittas och ska kritiseras. Det som jag får vara delaktig i är endast bekymren och problem, då ska man lyssna uppmärksamt till allt som sägs.

Envist försöker man hålla fast vid dom principer man har och tycker är rätt men sakta ,sakta så skyfflas dom oxå undan tills dom snart är utrotade, liksom mej själv.

Jag är så trött på att inte få vara mej själv, varför får jag inte det??  Varför ska jag radera ut mej själv??? Har inte jag samma rätt som alla andra?? Är jag inte lika värdefull i mitt väsen och i det jag gör??
Jag trodde jag hittat hem i honom men så var det inte. Själen är mer vilsen nu än vad den någonsin har varit, den får aldrig den ro som den så väl behöver.

Just nu vill tårarna inte sluta rinna.....  och det gör förbannat ont att inte hitta en lösning. Den enda tröst som jag har just nu är mitt barnbarn som jag inte kommer att ge upp, vilket är en önskan från vissa håll.

Nä, fy f-n för skitstövlar!!!!